Råvaror för Skandia

Den typiska pensionsportföljen i Sverige består av en blandning av aktier och obligationer. Skandia har gått längre och placerar i flera olika tillgångsslag. Genom att vara stor kan detta göras billigt. En liten sådan tillgångsklass är råvaror, eller rättare sagt terminskontrakt på råvaror.  

I filen Ombytta roller från 1983 får smågangstern Valentine (Eddy Murphy) ombytt roll som VD för en råvarumäklarfirma. Första morgonen på jobbet förklaras vad råvaror är ”Råvaror är jordbruksprodukter… som kaffe som du fick till frukost… vete, som används för att baka bröd… pork bellies, som används för att göra bacon… och det ”finns andra råvaror som fryst apelsinjuice… och guld”. Råvaror är alldagliga saker vi alla kommer i kontakt med, så fort vi vaknar, ur sängens lakan (av bomull). Det är världens bästa marknad, tycker jag.  

Terminskontrakt 

Terminskontrakt på råvaror har handlats sedan det uppstod en uppdelning mellan stad (konsumenter) och land (producenter) för ungefär 5000 år sedan i Mesopotamien. Finurligheten med terminskontrakt är att de är ett enkelt sätt för både producenter och konsumenter att bli av med oron att priset ska gå dem emot. För en producent är den stora risken att råvaran faller i pris innan det är dags att sälja den. För en konsument är det tvärt om. Varför inte genast komma överens om priset i framtiden? Det är ett terminskontrakt. Syftet med terminskontrakt på råvaror är alltså inte att köpa och sälja den faktiska råvaran. Den faktiska råvaran ingår nästan alltid i en distributionskedja som fokuserar på den fysiska råvaran. Exempelvis för vete, går denna från lantbrukare (med traktor och kärra) till kooperativ och från kooperativ antingen på export eller till en kvarn eller en foderfabrik.  

Råvaruinvestering som försäkringsmarknad 

Idag är det få konsumenter som prissäkrar sin konsumtion via terminsmarknaden. När prissäkrade du själv din vete eller bensinkonsumtion? Marknaden utgörs i mycket större grad av producenter med behov av prissäkring och investerare i terminsmarknaden. Dessa investerare fungerar på samma sätt som försäkringsbolag. Risken är en prisrisk på en råvarubörs, men denna påverkas av väder och av pandemier, exempelvis. Risken är alltså snarlik den ett försäkringsbolag tar och avkastningen är ungefär densamma på att bära denna risk. Det fina är, att dessa risker, som kanske härstammar från väder, inte påverkas av samma risker som påverkar exempelvis värderingen av aktier, i vart fall inte helt.  

I ett pensionssparande ingår också en tanke att sparandet ska användas till konsumtion i framtiden. Förmodligen kommer man att konsumera en del råvaror, som t ex vete. Varför då inte spara i dessa tillgångar? Om de skulle gå upp i pris till dess det är dags att pensionera sig, är man ju skyddad mot prisuppgången, om man redan äger det. För ett livförsäkringsbolag finns flera naturliga anledningar att investera i terminer på råvarumarknaden.  

Historiskt har råvaror haft en avkastning i nivå med aktier. Efter råvaruboomen som tog slut ungefär vid 00-talets slut har avkastningen varit lägre och det har skett en prisjustering nedåt.