Riksbanken backar

Logiskt eller ej?  

I början av året lämnades mjuka besked från flera central­banker. Till skillnad från tidigare uttalanden meddelade ameri­kanska Fed att de inte räknar med några räntehöjningar alls under året. Även ECB väntas hålla styrräntorna oförändrade åtminstone till slutet av 2019 och annonserade samtidigt nya lån till banker. Mot denna bakgrund hade det varit svårt för Riksbanken att ensam trotsa de andra centralbankerna genom att hålla fast vid planerna på höjning i höst. Likaså har inflationen försvagats, och Riksbanken sänkte även sin egen inflationsprognos. Mot den bakgrunden framstår Riksbankens agerande logiskt.

Inflationen vid målet – först år 2022  

Den nya prognosen tyder på en räntehöjning i slutet av året eller början av nästa år. Men det finns få argument till varför Riksbanken skulle höja räntan när de själva tvivlar på att infla­tionen kommer nå målet inom överskådlig tid. Baserat på den aktuella prognosen väntas inflationen inte varaktigt nå upp till tvåprocentsmålet förrän 2022. Om den prognosen står sig, ser vi få anledningar för Riksbanken att höja räntan vare sig vid årsskiftet, som är planen, eller under den kommande treårs­perioden. Följden av det är att vi tvivlar på att det blir någon mer räntehöjning under den här konjunkturcykeln.

I dagsläget fortsätter svensk ekonomi att gå på högvarv. Stefan Ingves beskrev läget som starkt, men konstaterade samtidigt att konjunkturen går in i en ”lugnare fas” framöver. Den bedömningen delar vi. Mycket tyder på att konjunktur­toppen har passerats och att vi befinner oss sent i den ekono­miska cykeln. Samtidigt är det mycket svårt att på förhand säga när nästa större inbromsning eller lågkonjunktur kommer inträffa. Att det skulle ske inom de närmaste åren är dock inte osannolikt. Riksbanken skulle då troligtvis inte hinna höja räntan, och vi skulle i sådant fall gå in i en lågkonjunktur med minusränta.

Den försvunna inflationen  

Det faktum att Riksbanken sänkte inflationsprognosen, men samtidigt skrev upp prognosen för BNP-tillväxten för 2019 påminner om att gamla samband har försvagats. Historiskt har stigande efterfrågan och resursutnyttjande gått hand i hand med högre inflation. Under den här cykeln har det sambandet varit svagt, i bästa fall. Inte ens en ränta under nollstrecket och en sällsynt svag krona har räckt för att bygga upp ett inflationstryck värt namnet i ekonomin. Nog för att inflationen sannolikt hade varit lägre utan Riksbankens ansträngningar, men likväl är det svårt att nå upp till målet. Världens central­banker har gått från att göra allt de kan för att bekämpa inflation till att göra allt de kan för att skapa densamma. Det öppnar för en diskussion kring huruvida dagens penningpolitik utkämpar gårdagens problem.

Stefan Ingves bedömning är fortsatt att det är det allmänna efterfrågetrycket som ska hålla inflationen uppe. Baserat på historiken är det ett fullt rimligt antagande. Men det finns alltså skäl att ifrågasätta hur stark den kopplingen är.

Krisfenomen – nytt normalläge  

Sammantaget fortsätter ekonomin att befinna sig i en miljö där inflationen inte stiger trots långvarig högkonjunktur samt flertalet ansträngningar med både minusränta och obliga­tionsköp. Återigen ser vi hur inflationsbesvikelser och utveck­lingen i omvärlden försvårar för Riksbanken att normalisera penningpolitiken. Vi får vänja oss vid att noll- och minusräntor inte är krisfenomen utan en del av dagens penningpolitik. Det gör dock penningpolitiken mindre kraftfull och gör det svårare att stötta ekonomin när stödet kommer behövas som mest.