"Jag fick hjälp via min arbetsgivare"

Robert Fritz är före detta elitspelare i juniortennis på Sverigenivå.

Han lever ett ordnat familjeliv i en Bullerbyliknande folkhemsidyll i Karlskoga. Förutom familj och vänner lever han för intressen som löpning, innebandy och fotboll.

Aldrig i sin vildaste fantasi kunde Robert Fritz ana att han skulle sjunka så djupt.

– När jag mådde som sämst ville jag inte ens att dagen skulle börja, jag ville bara ligga kvar i sängen, säger han.

Kollapsade på jobbet

Allt började med att Robert, som arbetar i telekombranschen, började känna sig stressad i vissa situationer med hjärtklappning, svettningar och domningar i armar och ben.

Det blev en ond cirkel. I juni 2016 kollapsade han på jobbet och blev hämtad med ambulans.

– Jag låg inlagd fyra dagar men alla prover visade att jag var i fysiskt bra skick, säger Robert Fritz.

Efter semestern kom symptomen tillbaka. Det hela eskalerade och till slut så orkade han inte mer.

– Jag lyfte telefonen och ringde min chef. Jag förklarade exakt hur det låg till och hur jag mådde. Samma vecka hade jag första samtalet med en psykolog placerad på Sophiahemmet i Stockholm.

Samtal via videolänk

Varken situationen eller symtomen är speciellt sällsynta. Ungefär 70 procent av all sjukfrånvaro beror på stress eller värk. Enligt en kartläggning av Försäkringskassan har de stressrelaterade diagnoserna mer än fördubblats mellan åren 2010 och 2015 – från 31 000 till 68 000 fall.

En sjukskrivning medför stora kostnader för både arbetsgivaren, samhället och den enskilde och vikten av både ett förebyggande hälsoarbete och en effektiv hälsoförsäkring på företaget har ökat. 

– Jag fick bra hjälp via min arbetsgivare med sjukförsäkringen i Skandia, vilket jag är väldigt glad över. Det har hjälpt mig otroligt mycket att få kontakt med en psykolog och jag har nog kommit tillbaka snabbare både yrkesmässigt och privat, tack vare det, säger Robert Fritz.

– Vi har haft våra samtal via en videolänk, uppkopplad via dator. Samtal via videolänk har varit helt ultimat för mig. Man sitter och tittar på varandra hela tiden så det är precis som att sitta i samma rum.

Robert berättar om första uppgiften han fick av kbt-terapeuten: att åka och handla en dricka på bensinmacken.

– Det trodde han var en lagom nivå. Så här i efterhand förstår man hur långt nere man var, för jag kommer ihåg hur jobbigt jag tyckte det var.

Vill hjälpa andra

För Robert Fritz har det varit viktigt att hela tiden vara öppen med sin situation och inte dölja något för sin omgivning.

– Idag så mår jag jättebra. Jag känner mig mycket tryggare och mer självsäker framför allt i mig själv, säger han och tillägger att han med sin berättelse hoppas kunna hjälpa andra.

Robert beskriver sin resa från kollaps till comeback som “väldigt tuff” och vill passa på att tacka sin familj, men även kollegor och vänner, för allt stöd. 

– Största anledningen till att jag kämpade igenom dagarna beror helt och hållet på familjen och framför allt barnen. Utan dem så vet jag inte om jag hade klarat det här. Jag har hela tiden fått stöttning från alla håll och kanter och det tror jag är jätteviktigt när man är i det här, att man känner en trygghet och att det finns folk som bryr sig.

I samband med att han blev sjukskriven och folk på jobbet insåg att han skulle vara borta en period, fick Robert ett armband hemskickat med texten “Aldrig Ensam”. Samtidigt fick han en bild via mms från sin chef, med en bild på sina arbetskamrater iförda likadana armband.

– Mina kollegor har varit väldigt stöttande hela tiden. Även när jag mådde som sämst och inte hade kontakt med dem dagligen via jobbet, så var det väldigt mycket sms att de tänkte på mig. Min chef hade kontakt med mig veckovis och frågade hur det gick.

– Men framförallt nu när jag har kommit tillbaka till arbetet så har jag märkt av ett stöd. Jag har alltid velat att allt ska vara normalt att ingen ska känna att de behöver göra sig till för min skull.

Stärkt som person

Robert Fritz berättar att han förändrats som person och att han blivit lugnare och bättre på att planera. Eller som han själv uttrycker det: han stressar inte längre upp sig för småsaker.

– Jag vet att det här har stärkt mig som person och jag tror att barnen har haft nytta och även sambon och av att se hur man trots allt kan ändra livet till det positiva när man är längst nere på botten.

– Nu är det med glädje jag vaknar på morgonen igen.

Det råd han vill ge andra är att aldrig ge upp.

– Dels att vara envis men också att försöka röra på sig fysiskt så mycket man bara orkar, även när det är som tyngst. I och med att jag har idrottat i stort sett hela mitt liv så blir det att det blir en viss envishet. Jag har alltid haft vinnarskalle oavsett vad det handlar om.