Gå till innehåll

Allt mindre betalt för att ta hög risk

Publicerad: 2017-09-27

Samtidigt som den globala konjunkturbilden ser allt bättre ut fortsätter inflationen att ge marknaden huvudbry. Efter att ha närmat sig 2 procent under våren i både Sverige, Europa och USA har den fallit tillbaka i USA och stabiliserats i Sverige och Europa vilket ökar osäkerheten kring hur och när centralbankerna ska agera. I kombination med ökad politisk osäkerhet har detta fått ränteuppgången från början av året att komma på skam.

De pågående massiva stödköpen av obligationer har, förutom att bidra till att pressa ner marknadsräntorna, även fått en annan effekt som blivit allt tydligare det senaste året. På grund av att centralbankerna hela tiden dammsuger marknaden på obligationer med god kreditvärdighet och dessutom måste uppnå en viss volym varje månad, köper de obligationer oavsett vad de kostar. Eftersom resten av investerarkollektivet är hänvisat till ränteplaceringar med högre risk har priserna stigit även på företagsobligationer av alla de slag. Att europeiska bolag med låg kreditvärdighet lånar pengar till nästan samma ränta som den amerikanska staten är knappast en önskvärd situation, men i allra högsta grad en verklig sådan. Som vi har konstaterat tidigare har förhållandet mellan risk och avkastning blivit alltmer skevt och ingenstans är det så tydligt som på räntemarknaden.

Korta eller långa räntor?

Låt oss titta på hur räntenivåerna ser ut i vanliga penningmarknads- och obligationsfonder. En svensk penningmarknadsfond som endast investerar i statspapper har idag en genomsnittlig räntenivå på -0,5 procent. Dessutom finns en förvaltningsavgift som ytterligare sänker den potentiella avkastningen. Det förklarar varför de flesta penningmarknadsfonder inte ger någon avkastning att tala om. De fonder som klarar av att leverera en svagt positiv avkastning gör det genom att även investera i bostadsobligationer och företagskrediter som har högre risk och ger en lite högre ränta. I händelse av en chock i form av lågkonjunktur eller ett kraftigt prisfall på bostadsmarknaden, kommer korträntefonder med högre risk att påverkas negativt.

En genomsnittlig svensk obligationsfond investerar ofta i både stats- och bostadsobligationer. Här ligger räntenivåerna i många fall mellan 0–0,25 procent. Det är något högre än penningmarknadsfonder, men då ska man ha i åtanke att vid en ränteuppgång kommer obligationsfonden att gå betydligt sämre. Som tumregel kan man säga att en obligationsfond med en genomsnittlig löptid på 5 år, tappar 5 procent i värde om räntan stiger 1 procent. När marknadsräntorna var högre fanns möjlighet att vid en lågkonjunktur eller kris då räntorna sjunker, få en god avkastning på obligationsfonder. De fungerade som en stötdämpare när aktier gick dåligt. Eftersom vi bedömer att räntorna idag är nära botten är den uppsidan mindre än den varit historiskt, däremot finns en betydande nedsida om räntorna stiger.

Det är svårt att kalla korta räntor ”köpvärda”, men det lilla skydd långa räntor erbjuder är för dåligt för att motivera den betydligt högre ränterisken. Vår bedömning är att bästa valet av stötdämpare i portföljen fortfarande är korta räntefonder trots den låga avkastningen. I händelse av en börsnedgång kan detta kapital även ses som en stridskassa att använda för att köpa aktier. Genom att välja en korträntefond med något högre risk som även placerar i bostads- och företagsobligationer, går det att få en liten positiv avkastning på det investerade kapitalet. All avkastning har dock ett pris i form av högre risk, och man ska komma ihåg att dessa fonder inte är helt riskfria. Ett sparkonto med insättningsgaranti är ett annat alternativ.

Företagsobligationsfonder

Den marknad där det är tydligast att förhållandet mellan risk och avkastning är skevt är företagsobligationsmarknaden. Spreaden, det vill säga ränteskillnaden mot statsobligationer, har minskat till nivåer som bara skådats strax före finanskrisen. De krympande spreadarna har gjort att fonderna gett god avkastning i år, men också att de nu precis som börsen är dyra. En europeisk investment grade-fond har en genomsnittlig räntenivå på runt 0,5 procent medan en europeisk high yield-fond ger cirka 2,5 procent.

I amerikanska företagsobligationsfonder är räntenivåerna högre. Det beror dels på att det generella ränteläget är högre i USA och att durationen i fonderna är längre än i europeiska. Den längre durationen kan dock bli besvärlig om Feds penningpolitiska åtstramning drar upp ränteläget. På grund av högre ränteläge och något högre risk ger amerikanska fonder därför en högre avkastning än europeiska. En amerikansk investment grade-fond har en räntenivå på drygt 3 procent och en high yield-fond knappt 6 procent. På grund av växlingseffekter kan en svensk sparare förvänta sig någon procent mindre än så.

Den som följt våra råd i de två senaste numren av Placeringsutsikter har redan spetsat räntedelen av portföljen med både europeiska och amerikanska high yield-fonder. Med utgångspunkt i det gynnsamma konjunkturläget anser vi att de båda fortfarande platsar i portföljen, men det är inget lysande köpläge och kompensationen man får för den risk man faktiskt tar är låg. Den som har pengar på sidlinjen samt tid och tålamod, kan invänta ett bättre köptillfälle. Skulle vi exempelvis få en börsrekyl till följd av de minskade stimulanserna
i höst skulle det även påverka high yield-fonderna och kunna göra dem mer attraktivt prissatta. Vi fortsätter alltså rekommendera en kombination av låg risk i form av penningmarknadsfonder, och hög risk i form av high yield-fonder. Korträntefonderna är en stötdämpare och kan användas som stridskassa för att köpa aktier om börsen går ner. High yield-fonderna spetsar räntedelen av portföljen och möjliggör en lite högre totalavkastning till priset av högre risk.