Gå till innehåll

En apa som liknar dig

I slutet av förra året utsågs världens bästa institutionella investerare i form av en lista med hundra Chief Investment Officers. Vinnaren jobbar för Yale University och heter för andra året i rad David F. Swensen.

Han är av naturliga skäl inte så känd för allmänheten men hans sätt att se på långsiktiga investeringar kan ge nyttiga perspektiv på hur vi ska se på vårt eget långsiktiga sparande och då främst för vårt pensionssparande. Det sparande som vi får allt större eget ansvar för att förvalta. Med den investeringsstrategi som han använder går att hitta tydliga paralleller till hur Skandia arbetar, särskilt vad gäller vår traditionella förvaltning.  

Investeringsgurun med det svenskklingande namnet (David är norskättling) har varit ansvarig för förvaltningen hos det anrika universitetet ända sedan 1985 och hans framgångsrika filosofi och investeringsstrategi kallas kort och gott för Yale-modellen. Placeringsportföljen uppgår till cirka 25,4 miljarder dollar (motsvarande 235 miljarder kronor) och vad som främst sticker ut är att en stor del är placerat i illikvida tillgångar, dvs. sådant som inte handlas och prissätts dagligen på en öppen marknad, typ den svenska börsen.

I stort så finns tre grundläggande huvudingredienser i investeringsstrategin som David och hans team på Yale använder:

  1. Diversifiering och allokering – sprid dina risker. Ett alltför stort fokus på en enskild aktie, ett enskilt tillgångslag eller en enskild marknad ger en onödigt hög risk. Du kan enligt modern portföljteori uppnå samma eller till och med högre förväntad avkastning till lägre risk genom diversifiering. 

    Den strategiska fördelningen mellan olika tillgångsslag kommer samtidigt att förklara 90 procent av avkastningen över tid. Det är med andra ord där det viktigaste beslutet av alla ligger för den långsiktige investeraren.

  2. Rebalansering – håll dig till din strategiska portfölj. Om något tillgångsslag utvecklats mycket bättre än ett annat så blir risken också en annan i portföljen. Att på ett strukturerat sätt rebalansera sin portfölj med jämna mellanrum ökar sannolikheten att sälja något som blivit dyrt och istället köpa något som i stunden är billigare eller har en annan riskprofil. 

    Det här är kanske den svåraste övningen eftersom det kan kännas fel att minska innehavet i något som för tillfället går väldigt bra. Men ju mer man försöker haka på trender med en stor del av sitt kapital, desto större risk är det att man bränner sig. Just den typen av strategi är mer att betrakta som spekulation och kan förstås vara roligt att göra för en mindre del av sina sparpengar, men knappast för allt pensionssparande eller annat långsiktigt sparande. 

  3. Illikvida tillgångar – likvida marknader är mer genomlysta och blir enkelt uttryckt svårare att fynda på. Det tydligaste exemplet är marknaden för statsobligationer men gäller även i hög utsträckning för många aktiemarknader där nästan obegränsat med information finns att tillgå och där alla också har tillgång till den. I en sådan miljö blir marknaden svår att slå. Möjligheten att köpa och sälja på sekunden gör också att den förväntade avkastningen blir lägre. Tillgängligheten kostar.  Kan man däremot tänka sig att binda kapital över en längre tid så kan man också förvänta sig högre avkastning av den anledningen. Det finns alltid ett förhållande mellan vilken risk man är villig att ta och vilken avkastning man kan vänta sig och kan man inte enkelt sälja sina tillgångar så ökar också risken. 

Att ha pengar på ett bankkonto är närmast riskfritt och pengarna är alltid tillgängliga. Därmed är också avkastningen på kontopengar begränsad. Men i takt med att du höjer risken genom att placera i andra alternativ så ökar också den förväntade avkastningen. Aktier har hög risk och därmed hög förväntad avkastning och begränsas möjligheten att köpa och sälja bör avkastningen alltså bli högre av den anledningen. Yale-portföljen består just nu till stor del av onoterade aktiebolag men omfattar även stora arealer med skog som man investerat i.

Resultatet för Yale-modellen? Över en 30-årsperiod har avkastningen uppgått till knappt 13 procent i genomsnitt per år. Skandias traditionella portfölj har jämförelsevis under samma period avkastat cirka 9 procent per år i genomsnitt.

Jämförelsen mellan traditionell förvaltning i Skandia och David Swensens Yale är inte så avlägsen. Det närmaste du kan komma en Yale-portfölj för ditt långsiktiga sparande på enkelt sätt i Sverige är faktiskt Skandias traditionella förvaltning.

I princip alla traditionella livbolag äger en stor andel svenska fastigheter i sin portfölj, men i övrigt varierar det hur mycket man valt att satsa på alternativa, mer illikvida, investeringar. För Skandias del är det här ett fokusområde sedan många år och idag är investeringarna i onoterade bolag exempelvis större än i svenska noterade aktier. Utöver det finns bland annat fastigheter, infrastrukturinvesteringar, krediter, lån och råvaror.  

Vilken strategi använder du själv för ditt pensionssparande? Sätter du ihop din egen fondportfölj, köper skogsfastigheter eller väljer du traditionell förvaltning?

PS. Vill du läsa mer om David Swensens investeringsstrategi rekommenderar jag hans bok ”Pioneering Portfolio Management” DS.